Fredagen den 10/9- Förlossningsberättelse!

Ja, var ska man börja?

Hade tid i fredags morse klockan halv åtta i Karlskrona för vändingsförsök, eftersom det alltså upptäcktes i torsdags att det lilla livet i min mage låg med fötterna nedåt å huvudet upp.

Sagt å gjort.

Vi var på plats å det kopplade CTG på mej för att kolla läget med den lilla där inne innan det skulle tas ultraljud, ges mediciner å vändas.

För er som inte vet det så mäter en CTG-apparat bebisens hjärtljud å övrig aktivitet.

Dessutom kan den mäta sammandragningar/värkar. På denna skala är "normalt/lugnt" 10.

Redan på första undersökningen kom jag i flera omgångar upp i 50.

Fick bricanyl å läkaren försökte vända, men nä, det gick inte.

 

Det dröjde till långt in på förmiddagen, närmare bestämt kvart i tolv innan läkaren hade tid å komam tillbaka å disskutera vad som skulle ske här näst.

Strax innan dess blev jag undersökt av barnmorskan å det visade sej att jag var öppen tre cm med regelbunda värkar...

Beslutet om hur förlossningen skulle gå till var därför tvunget att bli ganska hastigt å lustigt.

Jga förbjöds inte att föda själv, men kända att jag inte riktigt hade klarat att kämpa i tio-tolv timmar eller mera om jag skulle vara rädd för hur det skulle sluta, både för min egen del å för bebisen så därför valde jag ändå å förlösas med kejsarsnitt.

 

Från det beslutet fattades strax för klockan tolv å tills dess jag låg där på en brits med en herrans massa männsikor runt omkring mej gick välrigt fort.

13.12 var han född, vår andra son, Leo.

Jag måste säga att ett kejsarsnitt var en grym upplevelse även det.

De hängde upp ett skynke för å skona oss från å se det hela allt för nära, men det speglades ändå upp i lampan ovanför mej så jag kunde se allt... :D

 

Smärtan å hjälplösheten efteråt var däremot det absolut värsta jag nånsin upplevt.

När jag i fredagskväll fick ge upp mitt försök att stå var jag livrädd för vad som skulle komma.

Snittet i sej kommer ingen mer än jag å mina närmaste se, det bekymmrade jag mej aldrig för heller.

Men smärtan, eftervärkar från hell på en ihophäftad mage? Aj, aj aj...

Men jag är imponerad av mej själv. Av min kropp å vilja.

I lörsdags morse var jag uppe å duschade, klädde på mej mina egna kläder å linkade ut mot hissarna för att se min stora pojke möta sin lillebror för första gången. :)

   

Visst jag är lite besviken, mest på mvc.

Av det hela dömma har Leo legat på fel håll, med huvudet upptryckt i mitt revben ett bra tag. Länge.

Ett tidigare vändningsförsök kanske hade lyckats.

Spekulationer? Jovisst, men det kommer för alltid störa mej lite... :)