Lägesstatus: livsresan

Jag har funderat länge på det här inlägget.

Hur jag ska skriva, vad jag ska skriva å ens om jag ska skriva.

Det är utlämnande att erkänna för hela världen hur man mår å det är så lätt att sitta bakom en skärm att dömma, så enklast hade väl varit att låta bli att berätta.

Jag skäms fortfarande å skuldbelägger mej själv för hur jag låtit det bli.

Men samtidigt vill jag gärna skriva det här till er.

Förklara för er som funnits där, som hejjat å stöttat å hjälpt.

Å kanske få någon annan att inte känna sej så ensam om sina känslor?

(det ska gudarna veta att jag har gjort...!)

Ni som varit med sen bloggens början vet att jag krigat med ångest å stenhårda krav på mej själv under en himla massa år å tillslut kraschat rejält men ändå fortsatt i samma banor.

Tills i höstas.

Då jag fick nog.

Mitt första steg i förbättring å bort från pyskisk ohälsa blev det här.

 

Antidepressiv medicin.

Som har hjälpt mej massor.

Hade lite biverkningar i början, men inget i närheten av befarat, å som sagt, dess verkan är förbluffande.

De har nästintill utplånat ångesten, motat bort hopplöshet å orkeslösheten å tagit bort udden av den städiga stress jag levt med.

Allt känns inte längre tungt å jobbigt å jag klarar att hantera motgångar å (vad som i min värld räknas som..) misslyckanden bättre.

Å jag är faktiskt övertygad om att utan medicin, kan jag inte bli "frisk".

Nu är det dock det kemiska inte allt.

Utan jag har en orimlig strävan efter perfektion å prestation tillsammans med en rädsla för att misslyckas eller avvisas som lett mej fram till utmattning å depression.

Å det är här min livsresa måste ta avstamp.

Jag måste lära om.

Å kanske bli en annan jag?

För vem är jag utan strävan att bli bättre?

Utan att prestera eller ha det perfekta?

Det är skrämmande.

Jag känner mej både ledsen å vilse å rädd å det allra enklaste vore ju att forsätta som man lärt in.

I 30 år har jag inte gjort annat liksom, går det ens att förändras å lära om?

Men nej.

Det är bra nu.

Jag vill inte slösa bort min dyrbara livstid på att fokusera på prestation eller vad andra ska tycka mer.

Jag vill lära mej vad jag själv tycker.

Känna lycka å lättnad å vara tillfreds.

Jag är en bit på vägen, det är jag verkligen, men det är långt kvar.

Å det kommer bli både tufft å obehagligt.

Å jag kommer inte klara det utan hjälp.

Jag har alltid varit negativt inställd till psykologhjälp.

Tänkt att jag "får väl klara mej själv" å inte velat prata med någon som har betalt för att lyssna.

Jag har testat utan att trivas men valde ändå att ge det en andra chans.

Efter två besök hos min nya psykolog tänker jag att det är ju hela grejen,

just att hon har betalt för att lyssna å är proffs på det.

Å hon frågar. Å hör. Å förstår.

Å framförallt är hon ärlig utan att för den sakens skull dömma.

Jag måste inse att ingen är perfekt.

Inget liv är perfekt.

Ingen gör allt perfekt.

Å att jag faktiskt duger å förtjänar att må bra, hellre än att prestera så förbannat jämt.

Det låter enkelt, men kommer bli det svåraste jag nånsin gjort.