När jag blir stor.
I dag är jag så förbannat trött på mitt jobb.
Inte på arbete som sådan, det är fortfarande jätteskoj.
Men allt runt omkring.
Ovissheten.
Maktlösheten.
Att vara 30 år å inte ha ett eget jobb.
Att känna sej meningslös å ouppskattad å alltid behöva tigga om besked.
Avvakta.
Känna tacksamhet när vikariat förlängs.
Alltid känna att någon annan bestämmer över framtiden.
I dag känner jag att jag är värd mer.
Å är riktigt arg på mej själv för att jag står ut.
Funderar på om det är nu jag skulle stampa ner foten både gentemot de som bestämmer över mitt öde å mot mej själv?
Om jag skulle ta chansen att prova att undervisa i svenska, som jag alltid har velat, nu när det finns möjlighet att testa?
Om det är värt att satsa på högskolan nu å utbilda mej till arbetsterapeut som också alltid varit något jag velat?
Det finns ungefär en miljon hinder.
Främst ekonomiska å det där uteblivna betyget i matte B.
Men sen samtidigt vad har jag att förlora egentligen?
Högsta drömmen vore att jobba med något hemifrån å/eller va så bra på något att andra ville ta del av det, föreläsa eller bara skriva hela dagarna.
Men det är för orealistiskt förståss. :)
Men ändå.
Något helt annat?
Det kanske är hög tid nu?
