Den 21/10 fick jag tid hos doktorn.
(Bad om någon som har tid å lyssna å sa som det var: att om någon viftar bort mej å stressar så ljuger jag å mår prima.)

Fattar ni att det är över två veckor av väntan kvar då.
Å säkert ytterligare tid i väntan på provsvar.

Halvt panikslagen tar jag till allt.

Är snudd på lipfärdig av desperationen, men det är precis som jag släppt fram tröttheten ännu mer nu när jag erkänt att den är mer än "normal"...

Men vad gör man?
Väntar.
Krigar.
Hoppas.
Å orkar lite till.

Ett helt nytt block har fått komma fram ur gömmorna. ;)

I dag känner jag mej stolt.
Å taggad.
Å lugn på ett helt annat sätt.
Det låter kanske konstigt.
Men det känns som jag bestämt mej å fattat hur jag ska föra mej själv åt rätt håll.
Håll tummarna att jag lyckas så nå mina mål!

På mornarna när jag lämnar barnen brukar vi parkera vid skolan å sen gå därifrån både till fritids å sen vidare till förskolan.
I morse frös Leo å jag skulle ju ändå jobba i stan å hade vägen förbi förskolan så vi bestämde att vi kunde kosta på oss två stopp.
Men gissa vad som hände?
Jodå.
Jag körde förbi.
*emojiapan som håller för ögonen*
Leo satt knäpptyst i baksätet medan det gick upp för mej att jag var tvungen å vända.
Snacka om man är rutinbunden alltså.
Minsta lilla avsteg från det normala å man glömmer nästan lämna ett barn?! :P

I kväll ska Martin med Viggo på pingisen så det blir ingen måndags-löpning för min del.
Lika bra det kanske, för benhinnorna gör sej smärtsamt påminna nu igen.
Nu innebär inte utebliven runda utebliven träning utan jag har planer på yoga i stället! ;)

Hoppas ni haft en bra måndag so far?
Lämna gärna en rad eller två innan ni surfar vidare, alltid lika kul å höra från er. ;)

Vi hörs!
Kram å hej! ;)

Japp.
Hur ofta hör man inte påståenden i stil med..
"Du kan inte göra mer än ditt bästa"
"Bara du gjort ditt bästa ska du va nöjd"
Osv. Osv.

Jag har funderat på just det här sättet å tänka ett bra tag.
(tror Micke Gunnarsson berört det i något sammanhang med, men jag låter det va osagt innan jag vet säkert)

I formuläret Viggo skulle fylla i inför utvecklingssamtalet skulle han rita en glad eller sur mun på en gubbe jämte påståendet:
"Jag gör alltid mitt bästa"

Viggos mun var superglad, men jag kan inte låta bli att fundera.

Är det verkligen så viktigt?
Att alltid göra sitt bästa?
I varje situation? Varje dag?

Jag har levt med den devisen i hela mitt liv å se vart det tagit mej?
Med prestationsångest, skyhöga på mej själv å utmattningssyndrom.


Är det inte sundare att tänka:
I dag är jag trött, bara jag får saker gjorda så är det okej?
Eller jag känner verkligen inte för att lägga hela min energireserv på denna uppgiften, jag gör den för jag måste, men inte mer?


Å handen på hjärtat:
vem gör alltid sitt bästa?

Jag lagar inte alltid middag bara för att jag kan å jag ger inte allt alla dagar på jobbet eller på träningen osv.
Ibland för orken inte finns men jag har i min väg mot "friskare livsinställning" valt att inte göra mitt bästa hela tiden.
För att få ork å inspiration att räcka till de som ger mej energi tillbaka exempelvis.


Å tänk de som hela tiden gör sitt bästa men ändå inte når ända fram?
Eller för den delen vi som når fram, alltid kämpar å det hårdaste men ändå inte känner oss nöjda?

Så.
Kanske är det, i vår stressade å prestationsinriktade värld,
lite läge att ta ett steg tillbaka å tänka: att bra å rent av okej snarare än bäst räcker många gånger? ;)

Citron å ingefärsdryck.
Det godaste å dricka på morronen.
Näst efter kaffe förståss! :)

I dag är jag riktigt förbannad på mej själv.
La mej i går med känslan av att allt kändes okej å ett morrondagen skulle bli en prima vändning.(nä hoppet är det faktiskt inget fel på!) å vaknade ändå med ångest så stark att den är fysisk. Tryck över bröstet, huvudvärk å allmän rastlöshet.
Jag vet inte om jag ska låta skiten ta överhanden en stund å lipa över sånt som ändå inte går å påverka(rädsla för döden exemplevis. det finns inget rationellt i ångest-tankar å så är det med det..!) eller om jag bara ska ryta till åt mej själv å get-a-grip..?!
Det lutar väl åt det senaste, för i dag är det äntligen slut-vabbat. :)

Det är alltid svårt å veta om jag ska låtsas för er eller inte.
Skriva lite käcka rader å sen hantera allt det där tråkiga mer privat.
Men nä.
Även fast jag vet att jag har en hel del haters så väljer jag att va öppen, även om det kan blir långtråkigt för er.
Det hjälper att "säga saker högt" å jag mår redan lite bättre! ;)
Å jag lovar, att de där glada inläggen på så vis blir lika ärliga å äkta som de här andra.

Den torsdag innebär i vilket fall jobbmöte för min del.
Ingen höjdare å sitta stilla in ett rum en dag som denna, men det är ändå skönt med riktig vardag igen.

Eller riktig å riktig, kvällen blir lite ovanlig ändå, för Martin å Viggo ska åka till Mjällby å kolla när U21 landslaget möter San marino så jag å Leo blir ensamma.
Synd på missad träning, men vi får väl svinga lite kettlar hemma. :)

På tal om träning måste jag verkligen hitta ett sätt att få ordning på benhinnorna.(skor, värma upp, inte springa på asfalt, "gå av"?!? Hjälp mej gärna!)
För som det är just nu våga är jag mej inte ut på mornarna, helt ouppvärmd, å det känns så synd för det är så härligt att bege sej ut just på mornarna. Hela dagen blir liksom bättre av det!

Nu ska vi dra bort till Ica å handla lite innan Leo ska lämnas.

En sista fråga bara: utegympaskor till skolidrotten? Viggo påstår att alla klasskompisar har köpt nya särskilt för ändamålet?
Är det rimligt?
Jag tyckte han kunde ha ett par gamla nu de veckorna de gympar utomhus men det fick jag ju höra.. :/

Ha en bra dag!
Vi hörs!

Seriöst.
Jag orkar inte.

Jag vet varken ut eller in.
Jag kämpar å sluter för att alla ska må bra.
Barnen förståss.
(Stackars dom alltså. De kommer få lida för sin barndom hela livet känns det som. :()
Men också Martin.
Å jag själv.

Men hur å vad jag än gör slutar det alltid med flera steg tillbaka.
Det har varat länge nu det här å jag vill inte mer.
Jag vill vända.
Men vet inte hur.