Jag hade recept delge, skor å visa å en hel massa andra tanka att lufta.
Men.
Det kom liksom av sej när jag fick mina provsvar(som jag trodde jag skulle ringa själv å få..?!)

Så.
Jag lägger de där tilltänkta inläggen på is å försöker arbeta fram en strategi.
Å håller tummarna att fotbollen är aptråkig så vi kan plöja lite Downtown till innan jag tvingas försöka sova... :)

Vi hörs i morron i stället.
Kram å gonatt!

Alltså nej.
Det här ville jag inte.

Visst är det en lättnad att inte va sjuk så sett.
Men faktum kvarstår.
Svart på vitt.
Mina bekymmer är enbart av psykiska orsaker.

Nu börjar den långa resan.
Den resa jag är rädd för å som jag inte alls vet hur jag ska förhålla mej till...

Men jag måste orka.
Det nog nu.

Jag trodde jag skulle klara mej undan från måndagsångesten i å med att vi är lediga i dag.

Det var tvärtom visade det sej.
Barnen leker å grejar i godan ro utan något som helst behov av min närvaro å jag har all tid i världen åt att tänka.

På att provsvaren kommer denna veckan.
På hur jag hoppas på medicin mot den absolut mest akuta tröttheten men hur jag faktiskt, oavsett vilket, är en psykiskt vrak som behöver proffshjälp.

På hur misslyckat allt har blivit.
Undra varför å vilja klara av livet "som alla andra" å inte bränna slut på mej själv utan orsak.

Vill så gärna kunna njuta av det liv jag älskar, men det är precis som det är omöjligt.

Som jag önskar att Martin också var ledig, så jag hade någon å prata med å någon som orkar mer än jag hemma...

Nu sitter jag mest här å försöker va glad å pigg men känner mej mest misslyckad å olycklig...

Så.
För första gången någonsin känner jag mej ganska så nöjd med mitt läkarbesök.
Jag blev lyssnad på, tappad på en massa blod å lovad uppföljning å hjälp oavsett vad proverna sen visar.
Jag ljög inte å doktorn var lagom snäll för mej.
Nu tar det ju ett litet tag till innan jag får svar, men jag har aldrig varit närmare! ;)
Å förhoppningsvis kan jag ta mej hela vägen fram denna gången! ;)

Mycket tjat här nu, men det är samma ält som upptar mina tankar just nu.
Att man som vuxen kan bli så uppstressad över ett ynka besök på vårdcentralen...?!

Kriget med mej själv har börjat å tankebanorna snurrar runt
"är det verkligen så farligt?"
"Kanske klarar jag det gör själv?"
Osv.
(Tur Martin ska med!)

Jag är hopplös på så vis, men säga vad man vill, jag känner åtminstone mej själv å vet om hur jag tenderar till å fly.

Å i dag, då ska jag konfrontera allt.

Inte ljuga alls å kräva prover å åtgärder...
(Nån som tror jag nånsin krävt något för min egen skull innan?!)

Gah.
Snart är det över.
Å i kväll ska jag bara vila å va med familjen.