En liten sovmorron å Viggo är lämnad i skolan.
Dricker en kopp kardemumma-kaffe i väntan på att brödet ska bli klart.

Bästa jultraditionen.
Lägga 1 tsk (mortlad!) kardemumma tillsammans med kaffepulvret när man brygger! ;)
Testa det, blir så gott! ;)

Jag hoppas kunna plocka upp denna nya tidningen senare i kväll sen.
Jag älskar ju mat-tidningar som ni vet, men AlltOmMat är den jag prenumererar på å använder mest recept ur! ;)
(Matmagasinet är med bra, de andra är mest snygga! ;))

Just nu är jag mest orolig å rastlös.
Jag har investerat så himla mycket mod genom att ens gå å ta prover vid första tillfället å jag vill inte gå från sjukhuset i dag å känna mej bortom hjälp.
Att jag ska behöva slösa bort min tid med att må dåligt å att det enda jag kan göra är å fortsätta kämpa på egen hand...
Det är inte rätt att inte kunna hantera sej själv. Det är vad min hjärna säger åt mej, å det är hela tiden det bemötandet jag förväntar mej av andra, men förhoppningsvis vet min doktor bättre..
Som sagt.
Håll tummarna för mej.

Fullt ös i dag.

Först bvc, där vi fick positiva besked, Leo hade gått upp! :D

Efter det besöket var det dags för den där tidningsbilden.

När jag kollade i Leos garderob efter nått som han kunde ha på sej var där tomt.

Inte en enda body, å inte hade vi tvättat heller...?! Hur lyckas man med sånt? :P

Det fick bli en body i storlek 62. Den fick duga. :D

Hade samma problem när vi skulle leta upp nått passande till Viggo.

Där fick det bli skjorta. :D

När Viggo var nyfödd kan jag lova att den här bilden kändes hundra gånger viktigare. Hans kläder var strategiskt valda. :)

Mina med, märkligt nog då jag ser för jävlig ut på den bilden... :S

Anyway, själva bilden kommer nog bli fin denna gången, Viggo blev toppen bra i allafall. :) Å jag har en tunika som inte visar armarna, som var enorma sist. :) Man har som jag tidigare nämnt inte så bra kroppsuppfattning när man precis har fått barn, man tycker man är så mycket smalare än vad är. :)

Efter fotograferingen åkte vi hem å åt lite.

Sen lämnade jag å Viggo lillebror å pappa hemma å stack till lekplatsen.

Martin ringde efter en timme, precis när Viggo kommit i gång å börjat leka å trodde att Leo var hungrig. Han somnade dock om, så vi kunde stanna en stund till.

Jättekul, mysigt med fika(jag bjuder igen, snart! :D) å mammaprat.

Men det sista som hände blev ett riktigt trauma.

Barnen hade gått ut från lekplatsen, å vi satt i godan ro å trodde de lekte på fotbollsplanen jämte ända tills vi hör:

Småungarna är på vägen!

En av dessa småungar var min stora kille.

Han sprang där precis jämte bilarna. :(

Å tror ni han kom när jag ropade?

Usch, fy fan vad jag blev rädd.

Det är nog det värsta jag varit med hem som mamma.

Viggo förstod nog inte allvaret å sprang skrattade åt samma håll igen, så jag satte ungen på cyklen å åkte hem å lipade. :(

Hoppas verkligen han förstod att jag blev arg å rädd å aldrig gör om det!

Jag vill be om ursäkt för att vi bara gick sådär.

Hormoner å skräck är ingen bra kombo...

När jag kom hem var Leo hungrig.

Typsikt, så då lipade jag lite till av dåligt samvete.

Har sagt det innan å säger det igen, mitt kroniska dåliga samvete kommer bli det allra tuffaste med att ha två barn.

Nu till nått betydligt roligare än den skräckhistorien.

Efter två veckor å tolv samtal till tre:s kundtjänst har jag äntligen en fungernade Iphone 4! :D

Jag kan då rakt inte med den, men det ska man ju kunna lära sej såsmånigom. :)

Har fått till facebook appen åtminstone. :)

Å kommit in på bloggplatsen, men jag klarar inte zooma. :D

Hoppas som sagt på å lära mej nån gång i allafall. :D

Jag har dock inte ett inga nummer inlagda på den, så bli inte förvånade om jag frågar vem sms å liknande är i från. :D

Avslutningsvis kan jag meddela att mina grabbar har fått en ny kusin i dag.

Marina å Rogers son, Hannas lillebror, Alexander.

Grattis!

Ja, var ska man börja?

Hade tid i fredags morse klockan halv åtta i Karlskrona för vändingsförsök, eftersom det alltså upptäcktes i torsdags att det lilla livet i min mage låg med fötterna nedåt å huvudet upp.

Sagt å gjort.

Vi var på plats å det kopplade CTG på mej för att kolla läget med den lilla där inne innan det skulle tas ultraljud, ges mediciner å vändas.

För er som inte vet det så mäter en CTG-apparat bebisens hjärtljud å övrig aktivitet.

Dessutom kan den mäta sammandragningar/värkar. På denna skala är "normalt/lugnt" 10.

Redan på första undersökningen kom jag i flera omgångar upp i 50.

Fick bricanyl å läkaren försökte vända, men nä, det gick inte.

 

Det dröjde till långt in på förmiddagen, närmare bestämt kvart i tolv innan läkaren hade tid å komam tillbaka å disskutera vad som skulle ske här näst.

Strax innan dess blev jag undersökt av barnmorskan å det visade sej att jag var öppen tre cm med regelbunda värkar...

Beslutet om hur förlossningen skulle gå till var därför tvunget att bli ganska hastigt å lustigt.

Jga förbjöds inte att föda själv, men kända att jag inte riktigt hade klarat att kämpa i tio-tolv timmar eller mera om jag skulle vara rädd för hur det skulle sluta, både för min egen del å för bebisen så därför valde jag ändå å förlösas med kejsarsnitt.

 

Från det beslutet fattades strax för klockan tolv å tills dess jag låg där på en brits med en herrans massa männsikor runt omkring mej gick välrigt fort.

13.12 var han född, vår andra son, Leo.

Jag måste säga att ett kejsarsnitt var en grym upplevelse även det.

De hängde upp ett skynke för å skona oss från å se det hela allt för nära, men det speglades ändå upp i lampan ovanför mej så jag kunde se allt... :D

 

Smärtan å hjälplösheten efteråt var däremot det absolut värsta jag nånsin upplevt.

När jag i fredagskväll fick ge upp mitt försök att stå var jag livrädd för vad som skulle komma.

Snittet i sej kommer ingen mer än jag å mina närmaste se, det bekymmrade jag mej aldrig för heller.

Men smärtan, eftervärkar från hell på en ihophäftad mage? Aj, aj aj...

Men jag är imponerad av mej själv. Av min kropp å vilja.

I lörsdags morse var jag uppe å duschade, klädde på mej mina egna kläder å linkade ut mot hissarna för att se min stora pojke möta sin lillebror för första gången. :)

   

Visst jag är lite besviken, mest på mvc.

Av det hela dömma har Leo legat på fel håll, med huvudet upptryckt i mitt revben ett bra tag. Länge.

Ett tidigare vändningsförsök kanske hade lyckats.

Spekulationer? Jovisst, men det kommer för alltid störa mej lite... :)

Om någon missat det uppenbara.

I fredags den 10/9 såg Viggos lillebror, vår andra son dagens ljus.

Han har fått namnet Leo, Johan, Gustav Arvidsson

å är en helt underbar skapelse.

  

Som ni kanske har noterat blev de betydligt flera dagar på BB än vad jag tänkt mej.

Utan Iphone dessutom(jag HATAR tre just nu...).

Nu är vi i allafall hemma.

Jag utlovar bilder, alla info å svar på kommentarer senare i kväll. :D

Tack så länge allihopa!

  

Här är det fest. :)

Vi firar att Emelie å Snoff har gått å blivit husägare å blir Asarumsbor till hösten. :)

Har lagat mat som räcker till ett helt kompani. :D

Viggo har redan somnat, han var helt färdig efter vår dag.

Vi väntar in Noffen, sen ska kalaset börja på allvar. :P

Grattis från Familjen Arvidsson!