Anna taggade mej under denna bilden i går.

Den är så slående att jag la upp den på min instagram med.
(Heter förståss lisoball även där. :P)

Vet inte ens vad det är jag är så satans upptagen med hela tiden, men jag har aldrig tid med någonting utanför "ramarna".

Är ju helt sanslöst egentligen.
Men jag tror det är förändringar jag är så hyperkänslig för.

Anna frågade om hon fick komma hit som i kväll, å jag är typ döstressad över "allt" jag inte kommer hinna i stället för att va glad över att de kommer(det är jag förvisso. också. :P)

Det är mycket bättre än pre-medicinen med just den här biten å spontan kommer jag aldrig bli men det här är inte särskilt bekvämt.
Så jag försöker åtminstone men har en lååååång väg till å bli någorlunda avslappnad vid just förändringar.

För hur det än är kan man inte styra över allting, å ingenting varar för evigt heller...

Å det måste man kunna hantera hjälpligt åtminstone.. :)

Ååååh!

Vad. Skönt.

Heeeeelgen är här! :)

Min klarsynta fredags-kollega föreslog PMS som orsak till min tuffa vecka å ack så rätt hon måste haft.

Det förklarar både deppigheten, huvudvärken, irritationen å sömnbristen som hängt i hela veckan.

Samma visa varje gång.

Jag mår skit i flera dagar till synes utan orsak å deppar å är trött på allt.

Å varje gång fattar jag ingenting..?!
Hur svårt kan det va liksom?
Att hajja direkt?

Ja ja, bättre sent än aldrig eller hur? :)

Nu ska jag i vilket fall fokusera om med en kopp kaffe i solen här å sen försöka hitta receptet till den potatissallad jag tänker servera till kvällens grillade kyckling! :)

Vi hörs om en stund igen! :)

Jag har funderat länge på det här inlägget.

Hur jag ska skriva, vad jag ska skriva å ens om jag ska skriva.

Det är utlämnande att erkänna för hela världen hur man mår å det är så lätt att sitta bakom en skärm att dömma, så enklast hade väl varit att låta bli att berätta.

Jag skäms fortfarande å skuldbelägger mej själv för hur jag låtit det bli.

Men samtidigt vill jag gärna skriva det här till er.

Förklara för er som funnits där, som hejjat å stöttat å hjälpt.

Å kanske få någon annan att inte känna sej så ensam om sina känslor?

(det ska gudarna veta att jag har gjort...!)

Ni som varit med sen bloggens början vet att jag krigat med ångest å stenhårda krav på mej själv under en himla massa år å tillslut kraschat rejält men ändå fortsatt i samma banor.

Tills i höstas.

Då jag fick nog.

Mitt första steg i förbättring å bort från pyskisk ohälsa blev det här.

 

Antidepressiv medicin.

Som har hjälpt mej massor.

Hade lite biverkningar i början, men inget i närheten av befarat, å som sagt, dess verkan är förbluffande.

De har nästintill utplånat ångesten, motat bort hopplöshet å orkeslösheten å tagit bort udden av den städiga stress jag levt med.

Allt känns inte längre tungt å jobbigt å jag klarar att hantera motgångar å (vad som i min värld räknas som..) misslyckanden bättre.

Å jag är faktiskt övertygad om att utan medicin, kan jag inte bli "frisk".

Nu är det dock det kemiska inte allt.

Utan jag har en orimlig strävan efter perfektion å prestation tillsammans med en rädsla för att misslyckas eller avvisas som lett mej fram till utmattning å depression.

Å det är här min livsresa måste ta avstamp.

Jag måste lära om.

Å kanske bli en annan jag?

För vem är jag utan strävan att bli bättre?

Utan att prestera eller ha det perfekta?

Det är skrämmande.

Jag känner mej både ledsen å vilse å rädd å det allra enklaste vore ju att forsätta som man lärt in.

I 30 år har jag inte gjort annat liksom, går det ens att förändras å lära om?

Men nej.

Det är bra nu.

Jag vill inte slösa bort min dyrbara livstid på att fokusera på prestation eller vad andra ska tycka mer.

Jag vill lära mej vad jag själv tycker.

Känna lycka å lättnad å vara tillfreds.

Jag är en bit på vägen, det är jag verkligen, men det är långt kvar.

Å det kommer bli både tufft å obehagligt.

Å jag kommer inte klara det utan hjälp.

Jag har alltid varit negativt inställd till psykologhjälp.

Tänkt att jag "får väl klara mej själv" å inte velat prata med någon som har betalt för att lyssna.

Jag har testat utan att trivas men valde ändå att ge det en andra chans.

Efter två besök hos min nya psykolog tänker jag att det är ju hela grejen,

just att hon har betalt för att lyssna å är proffs på det.

Å hon frågar. Å hör. Å förstår.

Å framförallt är hon ärlig utan att för den sakens skull dömma.

Jag måste inse att ingen är perfekt.

Inget liv är perfekt.

Ingen gör allt perfekt.

Å att jag faktiskt duger å förtjänar att må bra, hellre än att prestera så förbannat jämt.

Det låter enkelt, men kommer bli det svåraste jag nånsin gjort.

Lämnade in min telefon för felsök i dag.

 

Håller tummarna att den är lättlagad å snart tillbaka i min ägo.

Tro det eller ej, men jag överlever utan både social medier å bloggen under dagtid å när jag inte är hemma, men allt annat, å då framför allt min bank-app är det en anigens mer nervigt att inte ha tillgängligt fort....

Dessutom insåg jag just att jag bara har en massa gamla nummer i i telefonboken som var sparad i mitt sim, så de som jag använder i nutid är ju lagrade i telefonen. :(

Måndag jag å jag å Leo är hemma själva.

Han har bädda ner sej under ett täcke på en dyna i vardagsrummet å kolla mario-filmer på youtube medan jag bloggar lite från datorn här.

Ska snart masa mej ner i duschen(nix, inte frisk nog för träning. :() men först måste jag ju knåpa ner ett par rader till er. :D

Tanken slog mej just hur bra jag mår.

Måndagar har varit så tunga, å vardagen i stort för den delen, men nu finns det ork efter jobbet å allt motstånd jag har känt som gjort allt så tungt är praktiskt taget helt borta.

Att jag skule svara så himla, himla bra på medicinen, vem kunde tro det?

Jag har sagt det innan, men det tål å sägas igen: jag känner mej som jag igen.

Å det bir mer å mer uppenbart hur länge sen det faktiskt var jag kände mej såhär "vanlig".

Ingen anledning att va bitter över slösad tid dock, men blicka framåt, det är det sannerligen lönt å göra nuförtiden. :D

Jag har som jag tidigare svamlat om en plan för mej själv för 2016 på det mera ytliga å materiella planet, men det får ni vänta ännu ett par dagar att läsa detaljerna om tänker jag. :)

I vilket fall.

Hej på er därute. (besöksrekord hela helgen för övrigt. <3)   

Lämna gärna en liten rad i förbifarten så lovar jag att uppdatera er med allt jag planerar så fort jag har mera tid. :)

Hur man handskas med måndagsångest?

Man badar skåll-varmt skumbad å spelar pingu-spelet med det här lilla lyckopillret! ;)

Å slår till på det där nagellacksmålandet man yrat om i nära på en evighet men "inte haft tid med".
:D

Om bara den där katarren kunde ge sej med så man blir människa igen fysiskt också.